Cher Ami

	Cher Ami	Home
	Det är inte klokt vad långt man ser härifrån på tredje våningen i Loddby över de vita fälten in mot Norrköping. Snön har jämnat ut alla ojämnheter och defekter i naturen och allt är så vitt och gnistrande i solen.
	Kvicksilvret kurar ihop i kylan ned mot 20 grader minus Celsius och jag ser hur fåglarna sitter i äppleträdet nedanför fönstret bara väntar på att komma fram till fågelbordet i trädgården och förresten så är det inte bara jag som är intresserad av fåglar, vilket framgår av bilden.
	Det är köbildning för att flyga ner mot det välfyllda bordet. Synd att jag inte kan mer om olika fågelarter. Högst upp sitter en skata i ensamt majestät. Strax nedanför sitter en flock med vackra domherrar. Rättare sagt herren är vacker med sitt röda bröst, till skillnad från honan som är tämligen gråbrun och trist. En bit in mot stammen sitter någon gulaktig ganska stor fågel som jag inte känner igen. Runt om på marken (när inte katten är där) och på bordet sitter kanske ett tjugotal fåglar, talgoxar, blåmesar också ytterligare några till som jag inte kan namnet på. De små fjäderbollarna borde skänka mig en tanke av tacksamhet för det är nämligen jag som tagit av mina surt förvärvade medel och köpt foder. De har det tufft nu på vintern för att åstadkomma energibalans och helst lite överskott ifall det blir ännu kallare. Bakom den stora duvan som går och pickar vid syrenhäcken så ser man lite fjädrar som sticker upp ur snön. Det är resterna efter en måltid som grannens katt, Leif, hade där för några dagar sedan. Den fågeln var inte tillräckligt snabb och får väl ses som en illustration till en av Darwins teser.
	Duva eller vad det nu är?! Varför tänker jag på duva? Det där är fan inte en duva, det är något annat, nötskrika kanske. Duva, duva…..! Jo just det. Det fanns en duva, som jag läste om en gång i tiden eller var det på Smithsonian jag såg den?! Den hade inte den här färgen. Den duvan, Cher Ami, var mera spräcklig. Den var ju också enbent och blind på ena ögat. ”Kära vännen” är en av historiens mest medaljbehängda djur.
	Kanske hunden, Sergeant Stubby är mer dekorerad, jag kommer inte ihåg. Vad hade då duvan varit med om? Säkert en hel del under den tid den deltog i första världskriget. Den flög tolv uppdrag i fält och det viktigaste uppdraget, där den också blev svårt sårad flögs den 4 oktober 1918, bara 38 dagar innan vapenstilleståndet den 11 november klockan 11.00. Duvor användes för att leverera skrivna meddelanden till hemmabasen. Amerikanarna använde ungefär 400 duvor i den två månader lång offensiven vid Meuse-Argonne och det var signaltrupperna som ansvarade för duvornas väl och ve.
	Vad var det då som hade hänt? Jo den andra oktober 1918 så beordrades major Charles Whittlesey, som ledde en bataljon i ett anfall som beordrats av general Robert Alexander i området Meuse-Argonne. Det skulle utföras bl.a. av 77 Divisionen från US, dit Whittleseys bataljon hörde. Hans bataljon kallades frihetsbataljonen då de flesta soldaterna kom från New York-området och de hade ett litet märke med frihetsgudinnan på skjortärmen. Ni som sett filmen "Lost battalion" känner säkert till historien om vad som händer sedan.
	Han utförde sitt anfall och bröt genom de tyska linjerna till skillnad mot granntrupperna som skulle delta i anfallet, som efterinledande försök till genombrott avbröt sina anfall och drogs tillbaka. Bataljonen mötte hårt motstånd vid genombrottet och av de ursprungliga drygt 500 soldaterna så återstod lite fler än 200 män som fick ta skydd i en ravin i skogen under hårda anfall från tyskar. Inringad av tyskarna skickade Whittlesey ut flera duvor med begäran om hjälp, men ingen duva tog sig tillbaka och till slut hade han en duva kvar, nämligen Cher Ami.
	Det amerikanska artilleriet försökte lätta på trycket genom att skjuta in ravinen, utan att exakt veta var bataljonen befann sig. Detta resulterade i att granaterna landade bland de egna soldaterna och förorsakade fruktansvärda förluster bland de egna.
	Whittlesey beordrade fram den sista duvan, Cher Ami, och skrev ner följande meddelande som fästes i en liten behållare på duvans ben. ”Vi finns på vägen som löper parallellt med 276.4. Vårt artilleri skjuter spärreld direkt på oss. För guds skull, stoppa dem!”. När duvan kastades upp i luften och sökte sig mot den öppna himlen så utsattes den för en stormeld av kulor från tyska trupper och det tycktes som om duvan inte skulle överleva detta när de modfällda amerikanerna bevittnade duvans vingliga färd genom trädkronorna och försvann utom synhåll. På något mirakulöst sätt så klarade Cher Ami sig genom spärrelden och tillryggalade 25 miles, (drygt 40 kilometer) på 25 minuter. Meddelandet uppfångades en signalofficer som fick stopp på artilleriet.
	Cher Ami flög ytterligare uppdrag, men blev svårt skadad i sitt sista, Duvan landade i sin bur svårt skadat, med ett bortskjutet öga och med ett skadat ben, som delvis amputerades. När det bland amerikanska och franska trupperna blev känt hur modig och beslutsamt duvan hade agerat så erhöll duvan den franska militära utmärkelsen Croix de guerre med palmblad och amerikanerna gav Cher Ami en silver medalj. Det var inte många som fick den franska utmärkelsen, men en person som fick dekorationen och som är känd bland boxningsintresserade är Georges Carpentier. Nåväl, duvan fick läkarvård och man tillverkade till och med ett träben åt fågeln. Cher Ami fördes med båt över till USA och i Frankrike så vinkades den av utav högste amerikanska befälhavaren, general John J. Pershing.
	Cher Ami mottogs som hjälte och uppmärksammades i pressen och det skrevs hyllningar om duvans bravader. Cher Ami dog den 13 juni 1919 och finns numer i uppstoppat skick på Nationalmuseet för amerikansk historia i Washington. I en bok som gavs ut 1920 av Harry Webb Farrington, finner man följande poem tillägnat Cher Ami
	Cher Ami by Harry Webb Farrington Cher Ami, how do you do! Listen, let me talk to you; I'll not hurt you, don't you see? Come a little close to me. Little scrawny blue and white Messenger for men who fight, Tell me of the deep, red scar, There, just where no feathers are. What about your poor left leg? Tell me, Cher Ami, I beg. Boys and girls are at a loss, How you won that Silver Cross.
	"The finest fun that came to me Was when I went with Whittlesey; We marched so fast, so far ahead! 'We all are lost,' the keeper said; 'Mon Cher Ami--that's my dear friend-- You are the one we'll have to send; The whole battalion now is lost, And you must win at any cost.' So with the message tied on tight; I flew up straight with all my might, Before I got up high enough, Those watchfull guns began to puff. Machine-gun bullets came like rain, You'd think I was an aeroplane; And when I started to the rear, My! the shot was coming near! But on I flew, straight as a bee; The wind could not catch up with me, Until I dropped out of the air, Into our own men's camp, so there!"
	But, Cher Ami, upon my word, You modest, modest little bird; Now don't you know that you forgot? Tell how your breast and leg were shot.
	"Oh, yes, the day we crossed the Meuse, I flew to Rampont with the news; Again the bullets came like hail, I thought for sure that I should fail. The bullets buzzed by like a bee, So close, it almost frightened me; One struck the feathers of this sail, Another went right through my tail. But when I got back to the rear, I found they hit me, here and here; But that is nothing, never mind; Old Poilu, there is nearly blind. I only care for what they said, For when they saw the way I bled, And found in front a swollen lump, The message hanging from this stump; The French and Mine said, 'Tres bien,' Or 'Very good'--American. 'Mon Cher Ami, you brought good news; Our Army's gone across the Meuse! You surely had a lucky call! And so I'm glad. I guess that's all. I'll sit, so pardon me, I beg; It's hard a-standing on one leg!"
	Ja, vad skall man säga? Vilka tankar man får när man tittar ut genom fönstret. Det är ändå inspirerande att tänka att duvor kan ha andra uppgifter här i världen än att sitta på politikerstatyer och förorena.