Om ålderdom - Om vänskap

Home
Nedan filosoferar Cicero med polarna Scipio, Laelius och Cato om åldrande och vänskap.
  Om åldrande
  När jag vidare tänker efter, finner jag fyra orsaker till att ålderdomen kan anses olycklig: för det första, att den förhindrar verksamhet, för det andra att den försvagar kroppen, för det tredje, att den utestänger en från nästan alla njutningar, för det fjärde, att den inte är långt från döden. Låt oss se, om ni vill, hur viktigt och hur korrekt vart och ett av dessa skäl är.
  Ålderdomen förhindrar verksamhet. Vilken? Sådan som det behövs ungdom och styrka för? Gamla mäns verksamhet, som kan skötas med intellektet, även om kroppen är svag, är alltså betydelselös?......................jada jada jada jada jada jada.............................
  De som säger att ålderdomen inte kan vara verksam har alltså ingenting att komma med. Det är ungefär som om man sade att rorsmannen inte gör någonting när man seglar, eftersom somliga klättrar upp i masterna, andra springer över däcket, åter andra pumpar läns, men han sitter lugnt i aktern och håller rorkulten. Han gör inte det som de unga gör; han gör något viktigare och bättre. Viktiga ting utförs inte med kroppskrafter eller spänst eller snabbhet utan med planering, beslutsamhet och kloka åsikter, egenskaper som inte alls brukar försvinna i ålderdomen, utan tvärtom befästas.......................jada jada jada jada jada jada
  Och inte önskar jag mig nu en ung mans styrka - ty det var den andra anklagelsepunkten mot ålderdomen - inte mer än jag önskade mig en tjurs eller elefants styrka när jag var ung. Man bör använda det man har och anpassa det man gör efter sina krafter. Vem har sagt något mer föraktligt (Hörru Cicero, nu tar du väl onödigt hårt?! Han saknade ju sina unga års framgångar!) än Milon från Kroton? När han som gammal man såg idrottsmän som tränade på löparbanan, lär han ha sett på sina armar, brustit ut i tårar och sagt: "Men de här är redan döda." Nej, inte så mycket de som du själv, gamle narr, för du blev aldrig berömd för din egen skull, utan på grund av dina lungor och armar. Sextus Aelius sade ingenting sådant, inte heller på sin tid Tiberius Coruncanius eller nyligen Publius Crassus, vilka gav lagar åt sina medborgare. Deras klokhet var med dem ända till deras sista andetag.
  Så följer den tredje anklagelsepunkten mot ålderdomen, att man säger att den är utan lust. Vilken härlig ålderns gåva, om den tar ifrån oss det som är det mest fördärvliga hos ungdomen! Ty ni kan få höra från mig, mina unga vänner, vad som sades för länge sedan av Archytas från Tarent, som var en berömd och lysande man; jag fick återgivet för mig när jag som ung var i Tarent med Quintus Maximus. Han sade att naturen inte hade givit människan något värre gissel än kroppens lust, vars begär eggar en till att ta, utan eftertanke och besinning. Den ger upphov till förräderier mot fosterlandet, staters fall, hemliga samtal med fienden; det finns inget brott och ingen ond gärning som inte lusten efter njutning driver en att begå; det är lusten ensam som lockar till skörlevnad och hor..............................................jada, jada, jada, jada..............................................
  Därför var ingenting så avskyvärt som lusten, eftersom den, om den är kraftig och långvarig nog, släcker alla själens ljus.....................jada, jada, jada, jada................................
  Varför tog jag upp detta? För att ni skulle förstå att om vi inte kan ta avstånd från lusten med hjälp av förnuft och klokhet måste vi vara mycket tacksamma mot ålderdomen, som gör så att vi inte tycker om det vi inte bör. Ty lusten är till hinder för vår beslutsförmåga, den är ovän med förnuftet, den binder så att säga för själens ögon, och den har inga relationer till goda egenskaper.
  Nu återstår den fjärde saken, som tycks plåga och oroa vår ålder i högsta grad, närmandet till döden, som ju inte kan vara långt borta från ålderdomen. Ömkansvärda gubbe som inte under sitt långa liv har insett att man bör förakta döden! Antingen är den inte alls något att bry sig om, om den utsläcker medvetandet helt, eller också är den till och med något att önska sig, om den för en någonstans där man kommer att leva för evigt. Någon tredje möjlighet kan inte finnas. Varför skulle jag då vara rädd, om jag antingen inte kommer att vara olycklig efter döden eller också kommer att bli lycklig? Emellertid, vem är så dum att han är säker på, hur ung han än är, att han kommer att leva till kvällen? Ungdomen har till och med många fler dödsfall än i vår ålder; de unga råkar lättare ut för sjukdomar, blir värre sjuka, botas med större plåga. Därför är det få som når ålderdomen; om det inte vore så, skulle livet vara bättre och mer förståndigt inrättat. Ty klokheten och förståndet och omdömet finns hos de gamla. Om det inte funnits några gamla män, hade det över huvud taget inte funnits några stater...............jada, jada, jada, jada.........................................
  Är då något mer i enlighet med naturen än att gamla dör? När detsamma händer unga är naturen ovillig och kämpar emot. Därför vill jag likna unga människors död vid en kraftig eld som släcks av mycket vatten, men de gamlas vid en eld som brunnit ut och lugnt slocknat av sig själv. Och liksom frukter knappt kan slitas från träden, om de är omogna, men faller av sig själva, om de är mogna och färdiga, så tas livet bort med våld från de unga, men till följd av mognad från de gamla. Och denna mognad uppskattar jag så mycket att allteftersom jag kommer närmare döden, tycker jag mig liksom se land och hålla på att slutligen komma i hamn efter en lång segling.
   
   
  Om vänskap
  Det hör också till sann vänskap både att förmana och förmanas och att göra det första utan omsvep men inte ovänligt, motta det andra tåligt och inte motvilligt. Man måste också tycka att det inte finns något värre fördärv för vänskapen än kryperi och inställsamhet. Ty sådant bör man brännmärka med alla upptänkliga benämningar; det hör ihop med karaktärslösa och falska människor som säger allt för att vara till lags och ingenting för sanningens skull. Förställning är förkastlig i alla sammanhang, då den hindrar och förfalskar ens bedömning av sanningen, men den är framför allt oförenlig med vänskap; den fördärvar nämligen sanningen, utan vilken det inte kan finnas en vänskap som är värd namnet. Då nu vänskapens väsen består i att flera själar blir som en, kan detta inte ske, om inte var och en har en själ som är ständigt densamma utan varierande, ombytlig och mångfaldig. Och finns det något som är så böjligt och så vacklande som sinnet hos den som inte bara rättar sig efter en annan åsikt och vilja utan till och med efter hans miner och gester?